när man sitter i en soffa behöver man dock inte stå på tå. då är det mycket lättare att gosa in sig mot halsen och fingra på mjuka nackhåret. nu kommer hjärtat vara lätt och inställt på mys flera dagar framåt

måste stå på tå, som alltid. han håller så lätt i min underarm att han knappt ens nuddar mig. försiktighet och halv-fem-på-natten-eller-kanske-morgonen-promenad.

och så lyssnar jag lite på pier 39 och tänker lite på hur du brukade säga att allt var tråkigt utom jag, och mitt hjärta går inte i hundra miljoner bitar men lite ledset känns det väl i magen.

åkte skridskor idag, kände mig som bambi. där var en pojke, eller kanske en ung man, han hade helgstubb, sådär fint. vi kastade slow motion-ögonkast på varandra. och kanske tittade han bara på mig för att mitt hår var konstigt eller min näsa röd, men det var fint ändå.

problem: han är två stycken - den fina och den verkliga. hjärnan vill inte riktigt få ihop de två, mest kanske för att skydda hjärtat. den fina har len hud, mjukt nackhår, världens snällaste ögon, men den är bara en liten del av den verkliga; den som inte känner till uppoffringar, som bryter löften och hjärtan. inte ens om man sätter ihop dem hittar man omtänksamhet, endast tänka-på-sig-själv. och för varje gång mamma sagt det, för varje gång pappa sagt det, för varje gång bästa vännen, storasystern, den gamla förtjusningen sagt det, har jag knipit ihop ögonen hårdare. men nu håller hjärnan på att sätta ihop de båda, och hjärtat är egentligen bara ledset över att det låtit sig själv bli så sårat. trots allt är det nog inte pojkar med broderade, väl valda ord på tungspetsen som är en bristvara, utan snarare pojkar med stora, varsamma hjärtan som saknas. och det kan väl vara okej.

det är tråkigt att han är som han är, annars hade jag kunnat skicka blue christmas på spotify och så hade han bara förstått

bläddrar, söker i hennes förflutna, gråter för dem och gråter för oss.

och vargar är en sensommar jag inte kan komma över (båtar, lakan)

det här är slutet på en era

läser igenom gamla dagboksanteckningar från i maj. läser om början; nyfikenheten, försiktigheten. girigt vill jag ha tillbaka de ljumma dagarna, blyg beröring, trevande värme, osäkra kyssar. bara den enorma tryggheten att hitta någon vars händer, tår, näsa, ens egna passar med. när hjärtat säger, "åh. där är du. jag har letat efter dig."

[dωm³e~da²gsrωman⁴s] det är lite som kalla händer eller blåsiga höstdagar; hemskt egentligen, men om man romantiserar det så kan man intala sig att det nog är ganska fint.

jag låtsas sova men är vaken när du smyger in. känslan av att jag inte borde vara här. för sista gången på nära håll står vi som frusna mot varandra.

om man tror att man är kär, antar jag att man får bekräftelse, när man ska bädda sängen med nya lakan efter en långhelg bestående av sena nätter, höftben, läppar och cigaretter, och när det då är alldeles förskräckligt jobbigt eftersom allt doftar som den där varma huden man bara vill ha tätt intill, helst med detsamma, och när man egentligen kanske inte vill tvätta lakanen trots att det är chokladfläckar på dem och trots att man kanske haft dem någon vecka för länge, bara för att den där doften påminner om någon som är så himla, himla fin att man knappt får nog.

knyter av mig kängorna, som varit alldeles för varma i tjugogradersluften. möts av en bekymrande tom säng, släpper de båda tygpåsarna. vet inte alls var jag ska göra av mig själv. tar av mig kläderna, ser mig i spegeln. ett blåmärke på höftbenet och mörka ringar under ögonen.
tröttheten sätter sig i halsen, under hälarna, i ögonfransarna. hatar att klockan bara är halv sex, för tidigt för att gå och lägga sig. hatar att mina kuddar doftar som honom.

klockan är runt fem på morgonen. vi ligger i soffan under världens lenaste duntäcke, dricker kaffe med jättemycket mjölk eftersom han inte visste hur man använde kaffebryggaren och hade i alldeles för mycket pulver. jag har bara på mig trosor och ett linne, hans händer är varma mot min svala hud. begraver ansiktet mot hans hals och är trygg. vi och amanda och tre till som jag inte minns namnen på, sjunger med till känn en doft av kärleken och jag fingrar på min favoritlock bakom hans öra, trivs.

vill ha alldeles rufsigt hår, ha på mig den där fula blå tshirten och visa revbenen igen.

en lycka: sitta på en filt i något soligt hörn på söder, äta körsbär, lyssna på belle and sebastian i ipodhögtalare, kisa mot solen, gömma sig mot honom, fingra på vänster handled. le med ögonen och tårna och magen och tungan och örsnibbarna.

när jag inte kan somna vill jag bara att han ska sitta bredvid och kyssa min panna och stryka med fingertopparna över mina axlar. berätta om fyllor och underbara människor och miljöproblem och älgar och oskar. vill bara sova nära, nära, till hans trygga röst.