han daniel står utanför porten i beiga grova jeans och en sidentshirt i teal. vi viker pappersflygplan och äter ruote i sängen, äntligen får jag stryka över hans skäggstubb som i handen är mjuk och sticks på samma gång. lägg dig på mig, säger jag, och varje andetag när han ligger där är en ansats att säga till honom: jag har saknat dig. genom sidentyget känner jag tydligt revben, skulderblad, musklerna i hans rygg. jag säger ingenting. han kysser mig och säger, jag vet inte om vi kan ligga. eftersom jag har herpes runt ögonen. och det har han ju, röda avtryck som ett särpräglande födelsemärke i ansiktet. det går nog bra, säger jag. och först efter han har varit i mig och vi ligger svettiga, lemmar omlott, en arm runt en midja, en kyss i en panna, en belåten suck, säger jag: jag har saknat dig. och mot mitt bröst eller min axel eller min nacke säger han: jag har saknat dig med.

17 april han daniel: hans smala nacke som nästan är för liten för min hand, får inget ordentligt grepp om den men det är underbart otillfredsställande. hans mörka hår som jag tar tag i och öronen. vad han är smal och stark som en triatlet. hans fula döskalletatuering på baksida underarm och jag tar i den och känner musklerna där under. han biter sig i läppen och blundar och han är mörk och violett runt ögonen.

träffar jazzaren som varit borta i en månad. han håller om mig länge i hallen. vi lägger oss i sängen och han säger att han har saknat mig. att han haft på sig min rallytröja nästan varje dag han varit hemma. vi köper äcklig fryspizza på direkten klockan ett på natten och äter i sängen. jag berättar om min gräspsykos i helgen. han får mig att komma och han kommer i mig och det rinner mens och sperma överallt. han håller om mig länge i duschen. vi är vakna till halv sex på morgonen, aldrig ordentliga mål eller ordentlig sömn. några timmar sover jag i alla fall i hans famn, han drar sig och får ta en taxi till repet. jag står naken i dagsljuset i ytterdörren och vinkar av honom, två gånger vänder han sig om.

utomhus håller han alltid i mig, han daniel, i handen eller armen eller runt axlarna, släpper han ett tag tar han ett nytt med detsamma. så pocherar han ägg och lagar crepes och kokar kaffe och masserar mina händer. och sover alltid på mitt bröst, trots att han blir alldeles för varm och svettas ner oss båda. och när vi går sida vid sida tittar han alltid på mig när jag pratar, aldrig ser han bara rakt fram och lyssnar. han rör sig hastigt och ryckigt som alexander och under naveln har han jättemjukt hår.

på azalee drack jag öl med en vi kallar han daniel. känd som den som gav karin en stickling och som är bästa vän med kocken. visade sig att han dessutom är känd från xvii-bloggen som ex till ena tvillingen julia. jag börjar prata strunt när jag är med honom? och han är så mörk runt ögonen? och med alla känslorna på utsidan och så sympatisk? och han frågade om jag ville gå på konsthallen med honom idag. det ville jag, men väl där kunde jag knappt koncentrera mig på konsten för var så distraherad av hans hand i min?

sen ligger vi och för första gången på ett halvår kommer jag med någon annan än mig själv. vi sover inte, vi bara pratar och är nära och ligger. till slut är det morgon och vi har råkat dygna. återigen äter vi inte frukost tillsammans, aldrig har vi ätit ett mål med varann. jag säger, jag skulle gärna göra det med dig snart. han säger, jag med. och bara göra någonting vardagligt. gå och handla, göra ett ärende tillsammans. det vill jag, säger han. han sover kvar och jag äter frukost själv innan flyget, bekymrad. sen inser jag att vi har ju helt enkelt missat alla måltider för att vi inte tar oss ur sängen.

innan luleå & boden: efter ett samtal om att han ska flytta till stockholm, new york, berlin, amsterdam, och i detta nu hud mot hud i sängen. han ligger ovanpå mig med kinden mot min bröstkorg. jag andas, stryker honom över nacken och säger i hans öra, lågt och tyst:
jag känner att du är en så fin person. inkännande. lyhörd. snäll.
han lyfter huvudet, reser sig lite med armbågarna som stöd och ser på mig. han tycker vilken verkligt fin sak att säga, och han säger tack.
han lägger sig igen, jag tror han funderar. i hans öra fortsätter jag, hälften viskning hälften röst:
det är inte så vanligt med personer som är så. men det är fint bara att veta att ni finns.
igen sträcker han sig upp för att se på mig med förvåning och ömhet. och sen lägger han sig tillbaka ner, med ansiktet mot min hals och vi sammanflätas som en schiele: det är det finaste någon någonsin sagt till mig, säger han.
han är nu så nära det går. jag skrattar till, svarar: ibland blir det så. när man talar från hjärtat.

jag säger: du ler inte. sen ler du.

jag säger: när du ler. för mig är det som en liten uppståndelse.

jag lägger handen på mitt bröst och säger: när du ler... det känns. 

jag tänker: hans sneda leende hans sneda leende hans mungipa hans mungipa

men jag säger det inte. istället säger jag någonting om hans leende som jag inte längre minns. men kände mig väldigt nöjd med mina formuleringar.

simon och jag arga på varandra på tröls. efter en god stund lite förståelse. går till rex. kanske lägger jag handen på hans lår, kanske lägger han handen på mitt. allt känns annorlunda. han lär mig biljard, jag vinner nästan. går hem hit, han knullar mig lite för hårt. på morgonen vaknar vi i gropen. han är ljuvlig. han är tillbaka. jag har ett blåmärke på armen bredvid lurtatueringen.

mot hans preussiskt blåa underlakan orange hud. mitt ben hans ben hans mörka könshår. kropp och hud och blått. sedan: filtergult badrumsljus dimmig duschkur ånga. min rygg mot kakelväggen och hans blöta hud mot min. hans hand på min höft. hans andra hand på väggen bredvid mitt huvud. sedan: hans fingrar i mig. bakfylla. jag duschar iskallt, det svartnar för ögonen. jag kollapsar på badrumsgolvet. andas. han säger, du är likblek.  snart tillbaka till duschen och han fryser. hett vatten igen. han tvålar in händerna, tvålar in mig med händerna. han schamponerar sitt hår. jag lägger armen om hans hals och kysser honom. på handen får jag schampo. vi ser på varandra länge. hånglar, trycker nästipp mot nästipp. kan inte låta bli stryka honom över kinden, i mungipan, ta i örsnibben, hålla i nacken. han ler lite och jag med. längre ser vi på varann. han ler stort, jag med. den vänstra mungipan är sned. ett snett leende. det är överväldigande.

jag säger: jag tycker det är så härligt att ligga med dig. du känns väldigt närvarande.

han säger: ja. paus. du gör mig väldigt kåt. det är något... kemin mellan oss. den är... han funderar en god stund. jag undrar om han ska fortsätta överhuvudtaget. han säger: vild. den bara drar mig med sig.

jag skrattar, säger: den lever sitt eget liv.

jag säger: vi har så mycket att prata om. det tar inte slut. sånt är så viktigt. men också... kan vi vara helt tysta med varann. vi behöver inte prata. det är också så viktigt. att kunna vara bekväma utan att alltid prata.

jag säger: jag känner mig väldigt bekväm med dig.

han säger: ja! han funderar en stund till. på min axel ligger han och under min haka är hans huvud och med min hand stryker jag honom över pannan.

han säger: du har en sån självsäkerhet. det är inte så vanligt - eller... det är inte så vanligt. jag tycker verkligen om det. jag känner mig trygg med dig.

äter en toast. i huvudet: öppnar porten och där sitter han, på halvtrappen bredvid sin resväska och cymbalerna. han reser sig genast och utan att släppa mig med blicken, nästan omedvetet, slänger han den halvrökta cigaretten i en vattenpöl. gud vad fint att se dig, säger han, och när dessa ord yttras hakar något tag i hjärtat och drar det tillbaka till 2016. den lågmälda lugna rösten och stockholmskan. känner: nu är han här!

på azalee med jazzaren. undviker att se honom i ögonen för det är lite överväldigande. sedan: kan inte sluta titta på hans hand som vilar framför mig på bordet. han pratar om musik och jag börjar hela tiden skratta för att det känns så surrealistiskt att se på honom: en mytologisk figur ur mitt förflutna. sedan: whiskey mittemot varandra på min säng. exakt som förr gravitation. till slut lägger jag pannan mot hans knä. han lägger en hand på mitt huvud. sedan: girighet försenad två år: min hand om hans hals min hand i hans händer ovanför hans huvud min tunga i hans mun. sedan: gula camel på innergården. han sitter på sitsen jag sitter som alltid på bordet. jag känner en väldigt stark attraktion till dig, säger jag, men det är något utöver det. någonting kraftfullt. han säger, mm... när jag är med dig vill jag bara hålla om dig, han skrattar, och jag vill ta i ditt hår. han lägger huvudet mot mitt lår. sedan: i badkaret sover jag i hans famn. vi vaknar, tappar upp nytt varmvatten. igen och igen. ibland vänder jag mig om och vi ser på varann. jag vill skratta och gråta. 7:39 går vi upp ur badet. jag fotar honom när han torkar sig med den turkosa handduken. sedan: han är i mig äntligen.

 

äntligen.

 

utanför en blek morgonhimmel.

 

vi sover närmst. nästipp kind. hand hand. mjuk mage krökt rygg. han snarkar i mitt öra. jag vaknar och kan inte inte se på hans överläpp. rör vid den. när han öppnar ögonen är de bruna fastän hans hår är ljust. och så de ledsna ögonbrynen. han går och kommer tillbaka igen för sina cymbaler.

 

jag är så glad att se honom igen.

rundar uppåt och då har det nästan gått ett år. andra månaden snarare än fjärde, men äsch. någon slags pojkvänstyp igen ju - oscar. han är en slarvig diskare och vill hellre skedas än skeda, men han är insiktsfull, omtänksam och inkännande. och så jävla fin varje morgon.

saker jag gjort denna helg: hånglat med oscar. ätit blodapelsin i duschen och saffransmannapudding framför gentlemen. fått besök klockan två på natten av tinderlucas. vi drack whiskey och rökte på piskbalkongen. sen låg vi. han var hårdhänt och en oerhört märklig person. klockan halv sju somnade vi.

har halsfluss. tittar på paradise hotel, modern family, harry potter. äter avokado och ipren och penicillin. pratar med lillspanet, pundarn, buddie, per, tinderabbe. lillspanet och jag ska ligga men sen ska vi inte det. han vill inte va "en av alla dina killar". pundarn är snäll och fin och han hade gärna fått komma hit med nyponsoppa men ändå inte. buddie bokar tågbiljett för å hälsa på mig den 18e. jag sover tolv timmar. är febrig och tillfreds med livet.

jazzaren e nå jävulskt tjusig i sin keps och håller sin flickvän i handen. alla har gått och lagt sig och jag blundar och dansar själv. undrar om han ser. jag gillade känslan du hade när du dansade, sa han när han höll mig i handen i sängen. han går hem med henne och jag går hem med pundarn och vi ligger och äter jordgubbsisglass i hans säng.

å jazzaren som va så jävla gullig å tjusig å snäll å sexet som va innerligt å intimt å bra. å på morgonen ville jag inte därifrån. å jag frågade om han vill dricka kaffe någon gång, och han sa, absolut. och är typ kär i honom nu? vad fan

01:30 halloweenfest på lunnis. smskonversation mellan mig och jesper.

 

jag: men nu ska jag haffa den trummisen som hade flickvän häromdagen men nu har han inte det men vi är utomhus och officiella haff men aa ja vene

jag: asså OBS han har ej flickvän nu

jesper: gött vad menas med utomhus o officiella haff

jag: ja har frågat

jag: antar ho gjorde slut me honom nyligen

jag: så han skulle få fem min att "skriva saker"

jag: jag sitter på en stubbe

jag: #folkislivet

jag: nää detta kommer nog obv gå åt fucking helvete men vi får se

jag: en vet aldrig

jesper: *hjärtemoji*

och resten av dagen som var morgonsex, tomatsoppa svartvinbärsjuice vaniljte till frukost, gosa hångla busa ligga duscha, gå på myrorna, bli bjuden på sushi, äta den i solen på en bänk på stationen, han höll mig i handen och var så jävla gullig. och en annan.