när man letat downton abbey series 3 episode 1-avsnitt i typ halvtimme på internet så maten kallnat och man gjort korkade win-an-iphone-4-plus-5000-surveys i onödan för att få ett jävla zipfilslösenord som inte funkar, och det inte finns att streama ens nånstans, och det är kallt & höst, och man inte ska träffa pojkvännen idag OCH man måste plugga matte. då finns bara en sak att göra: ta varmdusch, krypa ner i återfunna stickade fiskartröjan som man fått av pappa, och om man är duktig kan man även göra *laktosfri* varm choklad. wiiii (((detta är för övrigt mitt fyrahundrade inlägg. sick!!!!)))

tänk om jag nån gång lär mig att man ibland har dåliga dagar, och ibland bra. att det bara är så. att det inte behöver betyda att jag inte vill ha grabben eller att jag slutat vilja ha honom eller dylikt. allt känns toppen nu iallafall, men vet ju att jag om några dagar eller kanske nån vecka kommer läsa det här och ba "lol, tror hon, ja. (tydligen tänker jag om mig själv i tredje person?) bara för att det kändes bra den gången betyder det ju inte att det är bra". och frågan är ju vilken dag jag har rätt.

har min första mensfria dag på visserligen bara nio dagar men det sög kuk så ändå!! LYCKAN och vi kan ha sex när vi vill, inge mer "har du mens då" "njaa alltså lite är det ju men typ inte" "jaha men så du har mens alltså" "neej eller alltså jaaoo fast vi kan ju ha sex ändå, snälla" "jo men låt gå då" och dylika diskussioner. TRODDE JAG. tills jag gick på toajäveln och det allt kom lite blod på toapappret. och sen en hel del. efter en HEL DAG och min stora lättnad!!! krasch boom i kras. börjar genast gråta. jag kommer aldrig mer få min fitta slickad!!! tänker jag i min misär. lika bra att gå och lägga sig, så plockar med tandborsten och snytpapper upp för att göra mig redo för grina/somna-proceduren. kan inte bara grabben komma hit då. varför är detta min första ensamma natt på så många månader. jävla kärleksliv. kan lika gärna begrava mig under en filt för kommer ändå få leva kärlekslöst deprimerad och i påtvingat menscelibat resten av mitt liv (min p-stavstid som varar max 3 år men ändå). lol

vi bråkar & tjatas & min jävla p-stavsmens tar aldrig slut så sex har vi knappt. du har dina moments då du pussar på mig överallt och säger du är så underbar du är det bästa jag vet. och visst är det härligt men inte just de orden för hundrade gången? behöver jag variation eller behöver jag ny man? visst älskar vi varann men hur länge måste man göra det då? han pratar om att flytta ihop och visst är det härligt men verkligen sen? vet inte knappt nu. kanske är det bristen på sex, på närheten som lämnar mig tunn och darrig som en lapp av hud bara. då jag måste vira mig omkring honom och pussa varenda vrå för han är det största och mörkrödaste i hjärtat på mig. relation på kärleksvis är något jag är dålig på och sällan kan identifiera. men visst klappar jag honom i nacken och tror jag knappt kan sova utan honom, trots tviveln som kommer som tidvatten.