på azalee drack jag öl med en vi kallar han daniel. känd som den som gav karin en stickling och som är bästa vän med kocken. visade sig att han dessutom är känd från xvii-bloggen som ex till ena tvillingen julia. jag börjar prata strunt när jag är med honom? och han är så mörk runt ögonen? och med alla känslorna på utsidan och så sympatisk? och han frågade om jag ville gå på konsthallen med honom idag. det ville jag, men väl där kunde jag knappt koncentrera mig på konsten för var så distraherad av hans hand i min?

sen ligger vi och för första gången på ett halvår kommer jag med någon annan än mig själv. vi sover inte, vi bara pratar och är nära och ligger. till slut är det morgon och vi har råkat dygna. återigen äter vi inte frukost tillsammans, aldrig har vi ätit ett mål med varann. jag säger, jag skulle gärna göra det med dig snart. han säger, jag med. och bara göra någonting vardagligt. gå och handla, göra ett ärende tillsammans. det vill jag, säger han. han sover kvar och jag äter frukost själv innan flyget, bekymrad. sen inser jag att vi har ju helt enkelt missat alla måltider för att vi inte tar oss ur sängen.

innan luleå & boden: efter ett samtal om att han ska flytta till stockholm, new york, berlin, amsterdam, och i detta nu hud mot hud i sängen. han ligger ovanpå mig med kinden mot min bröstkorg. jag andas, stryker honom över nacken och säger i hans öra, lågt och tyst:
jag känner att du är en så fin person. inkännande. lyhörd. snäll.
han lyfter huvudet, reser sig lite med armbågarna som stöd och ser på mig. han tycker vilken verkligt fin sak att säga, och han säger tack.
han lägger sig igen, jag tror han funderar. i hans öra fortsätter jag, hälften viskning hälften röst:
det är inte så vanligt med personer som är så. men det är fint bara att veta att ni finns.
igen sträcker han sig upp för att se på mig med förvåning och ömhet. och sen lägger han sig tillbaka ner, med ansiktet mot min hals och vi sammanflätas som en schiele: det är det finaste någon någonsin sagt till mig, säger han.
han är nu så nära det går. jag skrattar till, svarar: ibland blir det så. när man talar från hjärtat.

från tvättstugan kommer in i lägenheten, den luktar kokt potatis och cigarettrök. stod en yoghurtburk med sticklingar på skrivbordet i min ateljé idag. trodde den var från loke som jag drack öl med på golden horse. det var den inte. lyssnar på landslide på repeat. god is in the water and hell is right here on earth. gråter ett par tårar i solen på amiralsgatan. några främlingar pratar med mig och jag passerar. målar alla prima på pannå. lägger upp en bild på instagram, får inga likes. dust and dirt, the stars are all dirt. känslolivet brottas jag med. förstår inte om det alltid bara känns såhär eller om det är jag som orsakar det.