innan luleå & boden: efter ett samtal om att han ska flytta till stockholm, new york, berlin, amsterdam, och i detta nu hud mot hud i sängen. han ligger ovanpå mig med kinden mot min bröstkorg. jag andas, stryker honom över nacken och säger i hans öra, lågt och tyst:
jag känner att du är en så fin person. inkännande. lyhörd. snäll.
han lyfter huvudet, reser sig lite med armbågarna som stöd och ser på mig. han tycker vilken verkligt fin sak att säga, och han säger tack.
han lägger sig igen, jag tror han funderar. i hans öra fortsätter jag, hälften viskning hälften röst:
det är inte så vanligt med personer som är så. men det är fint bara att veta att ni finns.
igen sträcker han sig upp för att se på mig med förvåning och ömhet. och sen lägger han sig tillbaka ner, med ansiktet mot min hals och vi sammanflätas som en schiele: det är det finaste någon någonsin sagt till mig, säger han.
han är nu så nära det går. jag skrattar till, svarar: ibland blir det så. när man talar från hjärtat.