aha, så du är en sån som äter ekologiska kikärtor, säger han. nänä, tänker jag. några månader senare borstar vi tänderna i badrummet. jag säger, vad kan vara bättre än att borsta tänderna ca tio minuter en bakissöndagsmorgon. han lägger handflatan mot min ländrygg och säger, till exempel detta.

men dö, säger du och jag säger ingenting alls.

vi sitter på en bänk vid piren. naturen är tung och långt under oss slungar sig vågorna mot bergssluttningen i något sorts okontrollerbart raseri.
"en gång," berättar du och vänder blicken mot mig, "när vi låg stilla, stilla, omslutna av mörkret, på hans lakan, sade han 'om du tröttnar på mig, måste du säga till med detsamma'". jag nickar och du vänder huvudet ut mot havet igen, ser inte längre vattnet.