utdrag ur anteckningar på icloud:

och gogo grill på värnhem där alla äter ensamma

slits mellan känslan att saker och ting är signifikanta, har innebörd, och vetskapen att allt i det yttersta är meningslöst.

bilstrålkastare i vallgraven imiterar mångata

måndagförmiddag och jag snusar och tindrar i badkaret

solen som en saknad älskare

träningsvärk i pullmuskeln och tindertummen

RECYCLING BOYS

antecknar i en gammal moleskine och i telefonen. funderar försiktigt över vad det innebär att vara människa och har svårt att acceptera att trots att vi kan förstå och relatera till varandra är vi för evigt ensamma i det egna känslolivet. vill dela med mig av allt som sker inuti med vilka medel som helst för att slippa känna mig så isolerad. men allt landar i mer banala saker; musiken handlar om motsägelsefull bångstyrig omättlig sexualitet, måleriet handlar om en estetik - drömsk morbid vulgär skrämmande, fotografiet handlar om det mest basala eller banala - människorna omkring mig, relationer, det triviala och det grundläggande. och så skrivandet, skrivandet som är futtiga försök att tämja orden till något som speglar själslivet, men alltid går så mycket förlorat i översättningen mellan tanke och ord. 

 

jag lägger en hand på hjärtat för en mindfulnessövning. att låta känslorna nå ytan och stilla acceptera deras närvaro utan att värdera dom. jag lägger en hand till på hjärtat. det värker. jag börjar gråta och händerna räcker inte till, jag sträcker mig efter mitt mjukdjur, en hund utan namn som min syster spydde på när vi var små. mamma torktumlade den och pälsen blev sträv överallt förutom på rumpan där min syster alltid vilade sin kind. där är pälsen len. jag gråter och tänker det är hemskt att vara ensam. förnuftet gör sig påmint och föreslår att det kanske inte just är att vara ensam som är det hemska. törs inte identifiera en enda känsla, de är för många ändå, ett virrvarr i huvudet. ger upp. det är inte lätt att vara människa.