slår in ett paket i blommigt, frasigt papper, flätar håret och antecknar boktitlar. drar upp knästrumporna, drömmer om mungipor och pussar på nästippen.

vill ha alldeles rufsigt hår, ha på mig den där fula blå tshirten och visa revbenen igen.

mitt rum är en kokong och vi värmer oss. runt sängen glittrar elektriska eldflugor. n ligger på golvet, stilla. vi lyssnar på tigermilk och jag vilar huvudet strax över den utstickande biten av hennes revben. den som hon tycker så illa om och jag älskar. det är utmärkt trivsamt och jag ler, somnar lite.

i fredags. på väg in till stan. bussen. insektsvärmar som glöd i luften, solen som varma händer överallt. fräknar uppenbarar sig på näsan. jag sitter rastlöst på sätet, lyssnar på den glada, akustiska sortens bright eyes, känner mig som en luffare. ler med hela kroppen och andas med världen.

det är bara feberdrömmar.

har gjort en blandcd till astrid. den heter tangled/spindly och har ett handgjort omslag med ett foto utav en man vid tundran. låtarna är så underbara att jag bara vill behålla den. pirrar i mig, vet att hon kommer tycka om den. mitt lilla vinterrus. funderar på att gå till trädet björne, lyssna på spellistan och röka mina sista cigaretter. mmmm.

jag bara förundras över så mycket. fast egentligen just nu mest över hur tråkigt man kan ha. vill bara bo ensam och gå omkring naken och äta avokado och kedjeröka och umgås med alldeles alldeles underbara människor och dricka öl och läsa böcker och se på tvserier och gå ut på promenad och ha en balkong att sova på ibland och ha minst sju filtar och röka inomhus och göra hemmagjort jordnötssmör och tapetsera blommigt och ha en gammal fåtölj som söndagsgömställe och måla tånaglarna och ha svarta lakan.

(måste bara tillägga att jag haft en underbar helg)

det bästa att göra när man är inspirationslös och människotrött är nog att gå ut och gå. utan destination, utan sällskap och utan förväntningar. så att man bara är med sina tankar. jag vet inte om man kanske sorterar lite i huvudet.
jag gick på platser jag undvikit länge nu. en väg jag nästan glömt, upp bland nybyggda, modernistiska villor jag inte har mycket till övers för, till en höjd där man ser halva mitt område. där såg jag en gång två stjärnor falla samtidigt. då var det snö och jag var frusen och vild i hjärtat, grät oförnuftigt över j, till hans musik.
sedan till ett område där det brukade vara skog, där jag sprang omkring barfota, snubblade över trädgrenar och hade skrapsår på mina beniga knän. där var nu parkeringsplatser och fula radhus.
upp på en kulle som brukade vara gigantisk, men som blivit knappt märkbar. till ett hus jag lekt i under halva min barndom. min favoritgunga var borta. hela jag sved.
gick ner till min familjära vik, en liten sjöplats. den med björne, min vän trädet. satte mig ner och stirrade ut över vattnet som var blågrått och täckt med dimma. sjön såg ut exakt som förra året, när jag och n satt där flera timmar, knäpptysta, bara absorberandes naturen.
på vägen hem gick jag, som alltid den senaste tiden, balansgång på trottoaren. tänkte att jag kanske kunde återfå balansen på något mer plan än det fysiska.

det är synd hur sårbar jag blir utan honom. det känns svårt. mycket känns svårt just nu. jag vill mest bara inte äta middag, utan poppa popcorn och se på house istället.

16 maj: knöt på mig bruna skinnkängor, ett par storlekar för stora. b-sidor av k i öronen och flygande hår. kommer ner till vattnet. stirrar ut, sträcker på armarna, vidgar revbenen. suckar grundligt och vänder mig om, spanar. trampar i en vattenpöl, kommer fram till slutet av marken och stenarnas skydd mot det våta. klättrar upp i ett lågt, tryggt träd med en trädkropp som nästan svävar över vattenytan. kryper försiktigt upp på stammen, några meter från land. lägger mig på rygg, betraktar himlen genom nyfikna löv och trevande grenar. sluter ögonen ett par minuter. smeker stammen som en vän. sätter mig sedan upp, kravlar ner till jorden. döper trädet till björne för att han är trygg som en björnpappa. pussar björne hejdå och går hem, gråter lite.

min sud var här. vi kedjerökte vid gungorna och jag lade mig bakåt, "jag önskar att man kunde vara uppochner hela tiden". andades ut död. hon talade om en pojke och en vän. sedan satt vi tryggt tysta i mitt rum, en guldlysande kokong. eldflugor omrking min sänggavel och lugna ljus i fönstret. jag önskade att jag fick somna bredvid henne.

nu ska jag sova pirrigt och försiktigt, tillbakahållet längta till lördag. återseendet. raspiga kinder, sår på läppar och ett lugn. cigaretter och ljumma minnen.

ska göra jättemycket te eller kanske en banansmoothie, och krypa upp i soffan med min största och mjukaste tröja, en vaniljbulle på huvudet, plus duntäcket. skriva den dumma uppsatsen som bara blir senare och senare.

en lycka: sitta på en filt i något soligt hörn på söder, äta körsbär, lyssna på belle and sebastian i ipodhögtalare, kisa mot solen, gömma sig mot honom, fingra på vänster handled. le med ögonen och tårna och magen och tungan och örsnibbarna.

när jag inte kan somna vill jag bara att han ska sitta bredvid och kyssa min panna och stryka med fingertopparna över mina axlar. berätta om fyllor och underbara människor och miljöproblem och älgar och oskar. vill bara sova nära, nära, till hans trygga röst.