lär ju träffa gitarristen på nyår och försöker få ihop någon sorts musik med mediakarln men han låter bara som she & him och det är väl inte riktigt min grej längre. så vad ska man göra då. skriva om gitarristsmsabstinens och grey's anatomy-beroende kanske. borde väl vara tillräckligt zooey deschanel

inatt storm som får alla dörrgavlar och husknutar att knaka. jag ligger i min säng och drömmer om alienapokalyps, att lillebror faller ner för ett stup och dör, att jag har handlat för lite rostbiff och att potatisgratängen inte blir klar i tid på nyår. drömlivet är ej på topp

vill sova i en ful soffa med vita lakan och sällskap, vill morgonröka och läsa tidningen på balkong, vill skriva storslagna låttexter som känns i solar plexus, men ligger bara i fultröjor i sängen och äter risalamalta, gråter till grey's anatomy, saknar alexander, förstår inte huruvida jag vill ha gitarristen eller ej, undrar vad det är med andra gitarristen som är distanstagande, vill bli odrägligt onykter men kan inte för beter mig bara som en uppblåst uppmärksamhetssökande idiot när jag dricker alkohol dessa dagar, saknar festivalromansen, har fortsatt nyårsångest, har fortsatt bandångest, bekymrar mig över vilka byxor jag ska köpa, bekymrar mig över livet i allmänhet, etc, etc, repeat to fade. och har inte ens pms. vadan detta? varför fick jag aldrig lära mig vara optimistisk? eller åtminstone realistisk?

tittar på konst och spelar piano och ritar och lagar jättegod pasta med skaldjur och purjolök och läser böcker och planerar nyårsmiddag. vet att om jag vore en kvinna på artonhundratalet skulle jag vara så eftertraktad, som kreativ men ändå nyttig. mr darcy skulle antagligen falla pladask. född ett par sekel för sent då

det här vinterlovet verkar bli ett till sånt där jag sitter uppe om nätterna och målar med vattenfärg eller skriver låttexter och noveller eller ser på filmer om artonhundratalsromans eller ligger på golvet och lyssnar på du & jag döden medan jag dagdrömmer om tex hångla efter rep, skeda, vara sassy sångerska, gosa i soffa, etc etc. trodde hursomhelst att jag vuxit ifrån kreativitetsnätterna, men tydligen inte. och det är ju för väl

och är ju hos skejtaren (!!!) för första gången i mitt liv. på efterfest. som börjar bra men spårar ur när vi dricker antagligen hembränt vin och jag ålar omkring i soffan och drar i strumpbyxorna som trycker mot magen och är en millisekund från att spy i ca två timmar. medan grabbarna spelar skejt på xbox och sara halvsover i en säng. jaha jaha

när man köpt rosa nyårsklänning i tyll och inte ens har något att göra på nyår och det är det enda man kan tänka på dagen innan julafton. och så nyser man. och gör fula julgodisar. och fula paket. och darrar av hunger och ont i ryggen och brännsår på fingret och ingen snö. och miniatyrromansen med norrmannen från januari lägger till en på facebook och man ångrat hela tiden att man kysste honom på småtimmarspromenaden. och enda man vill är vila huvudet mot gitarristens/festivalromansens/indienbortflyttades axel. svårt det där med snölös jul och tonårshjärta

sitter med benen hängandes över fåtöljsarmstöd på elsas. mittemot sitter andra gitarristen, den lockiga. vi håller varsin kaffekopp och varandras blickar. pratar om hur jävla pissämst släkt kan vara. påtår. jag berättar att jag är utmattad och inte vet hur jag ska göra med bandet för jag är så trött och det gör mig ännu tröttare. påtår. han tar lite på mitt knä och pratar om människor. vi dricker varsin hallonsmoothie och jag säger att jag kanske börjar gråta närsomhelst. han ser på mig och jag suckar och säger, den här dagen alltså. han nickar och jag vet att den är minst lika tung för honom som för mig.

känner mig som misslyckad hemmafru när jag i beige nittiotalspolo, sidenpyjamasbyxor och birkenstocks står och hetsgråter när jag diskar kastruller i familjära vardagsskenet från köksbänkslampan. lysrörsljus och pölar i mörkret under ögonen

ramlar ut ur buss på stationen och träffar gitarristen borta vid cyklarna. han har druckit öl & jag rödvin. han letar fram sista cigaretten och jag ska bidra med tändare men har tappat båda så vi kramas istället. tills jag inser att jag tänkt fel och missat bussen antagligen. hoppar upp på hans pakethållare och han skjutsar ett par hundra meter till hållplatsen och där står bussen!!! så jag hoppar av och skyndar in, men vänder i dörrarna. där sitter ju han på sin cykel med luvan på och ler. jag böjer mig fram och pussar honom på kinden. kilar sen tillbaka in och somnar på ett bussäte.

sitter med benen uppdragna mot bröstet, gitarristen smsar och jag suckar ner i vattenglaset. han är trygg och stadig, men iver är det jag inte står ut med. suck suck vill jag inte ha honom eller vågar jag inte ha honom? rynkar pannan, ner med mungiporna

livet är stillsamt med undertoner av hysteri & stress. har pistagenötscraving, kalender fylld med skoluppgifter, tomt skrivbord tomma skrivblock avstängd miniräknare, hemliga dagdrömmar om att gå på hockey med gitarristen och kanske röra vid hans lår eller handled, slut på löste, låttextsskrivkramp.

och dricker vin på kompis kompis kompis balkong, betraktar gitarristen och funderar. annan balkong senare och jag kysser honom i mungipan. visar sig att han är världens bästa att skeda med och jag stortrivs hela förmiddagen då vi ser på dålig komedi och han har armen kring min midja och pussar mig i nacken och gosar med fötterna under täcket