vill sova i en ful soffa med vita lakan och sällskap, vill morgonröka och läsa tidningen på balkong, vill skriva storslagna låttexter som känns i solar plexus, men ligger bara i fultröjor i sängen och äter risalamalta, gråter till grey's anatomy, saknar alexander, förstår inte huruvida jag vill ha gitarristen eller ej, undrar vad det är med andra gitarristen som är distanstagande, vill bli odrägligt onykter men kan inte för beter mig bara som en uppblåst uppmärksamhetssökande idiot när jag dricker alkohol dessa dagar, saknar festivalromansen, har fortsatt nyårsångest, har fortsatt bandångest, bekymrar mig över vilka byxor jag ska köpa, bekymrar mig över livet i allmänhet, etc, etc, repeat to fade. och har inte ens pms. vadan detta? varför fick jag aldrig lära mig vara optimistisk? eller åtminstone realistisk?