kommer hem från sista studiodagen och på verandan möter jag mamma som står och röker. när jag frågar hur det är vinkar hon med handflatan i en sådär-gest och säger att jag nog vet det men att hon och pappa antagligen kommer flytta isär. jag vänder mig om för att luta mig med ansiktet mot ytterdörrens fönsterglas och säger med mer eftertryck än någonsin tidigare, "jag hatar allt" och min röst är bräcklig och mina ord är bräckliga och mammas bästa vän är flintskallig av cellgifterna och på köksbordet står en bukett röda rosor mamma köpte igår med ett kort i. när jag läser orden "jag älskar dig" som är så främmande för dem och tänker mig apatiska pappas brist på reaktion och mammas hjälplöshet känns allt töntigt sorgligt som en my chemical romance-låt och ändå kan jag inte sluta skaka av snyftningarna som bryter genom kroppen och jag håller krampaktigt om köksstolens ryggstöd-

snart mars & allt känns som tidig höst 2011; bussresorna, låga solen som kastar trettiometers skuggträd tvärs över åkrarna.
jag sitter i köket & smular ner mina byxor med tacochips jag knappast förtjänar, skalar potatis, ska ha långkjol på fredagsbegravningen. men hon ville inte att vi skulle klä oss i svart, utan istället i något bekvämt, men vad ska jag som alltid bär svart ha då då? tårar i ögonvrårna som endast infinner sig pga släktingarnas förpliktigande, ömkande sneglingar? blicken mot skyn för att leta efter en gud eller farmor som inte ens finns, inte nånstans?
döden är något som besvärar mig när jag dricker kaffe vid köksbordet, ler mot tanter på bussen & stryker gitarristen över ryggen som hejdå. en helg i vedervärdiga huvudstaden med vidriga släktingar och en farmor som aldrig mer kommer finnas.

idag: kliat sönder foten pga sårskorpeklåda, snusat kring familjen utan att bli upptäckt (score!), blivit ombedd av gitarristen att spela in hazeltons, spelat in hazeltons, inte varit utomhus trots vårsol #1, sytt upp en tshirt med stora förväntningar och sedan fuckat upp den. duglig sista-sportlovs-dag förutom att jag inte sovit på en vecka och därför är jättekänslig och därför tror att dagen sugigt. jaha

missar bussen från studion så får skjuts av gitarristen och han är närgången nu och jag vilar armen mot hans lår i studiosoffan och när jag ska gå ur bilen lutar han sig mot mig i väntan på någon form av avskedsgest, men jag vet inte vad som är ok, handtag famntag klapp eller kyss, så säger stort tack och skyndar ut ur bilen. när han kör iväg står jag eländig kvar bredvid min alldeles för stora tunga resväska och känner 87% lust att gråta men 0% ork. så stapplar iväg till tågväntesalen och stirrar in i väggen och lyssnar på synthpop tills öronen brusar

äter mollipect och entrecôte, ser på x-men och promenerar omkring i slaskiga grannskapet med anorakluvan på. står och blickar ut över frusna sjön, undrar vagt om jag ser lustig ut, kanske skum, med luvan och allt. så snyter jag mig i rosa pappernäsdukar och lyssnar på jazz, ler för mig själv åt de som eventuellt tycker jag är obehaglig. är förkylningsdarrig, varför man nu blir det, och fruktansvärt sällskapssjuk. längtar så efter gitarristen i gosiga ljusgrå hoodtröjan, varför kan jag inte bara få luta mig mot det bröstet. drar ut på att leta fram mina vattenfärger och undrar var kreativiteten jämt tar vägen

livet lunkar på och pappa sitter i trappan och bråkar med mamma över telefon när jag och lilla lillebror sitter precis bredvid, vid köksbordet, och diskuterar newsoulhoodies. stora lillebror har streptokocker eller liknande plus körtelfeber, dvs dubbelont. han ligger i sjukhussäng och yrar/spelar sällskapsspel med pappa. detta gör mig lika delar berörd och oroad. utöver detta känns det som mitt huvud är fyllt med vatten & jag har röda märken kring näsan från snyta-sig-var-tredje-minut. har åtminstone gjort ett fynd och hittat lillebrors mörkgråa långkalsonger. dessa tänker jag bära imorgon i skolan som protest, vare sig jag finner passande tröja i anständig längd eller ej. fuck tha system säger jag bara

livet skiter sig när lillebror är på sjukhuset, mamma och pappa är på vippen att flytta isär, jag kommer ner med förkylning och så står jag och hackar lök för allt i världen så alla har något att äta när pappa kommer hem från sjukhuset. och jag hackar hackar tjoho slinter och sjunker ner i långfingret med den satans jävla stora kökskniven för jag var såklart tvungen att välja den vassa som jag aldrig annars använder. inte gjorde det väl så ont men det blöder ju och det är väl tillräcklig anledning att få tjuta lite? men icke, jag avstår och virar runt sista plåstret runt fingret, såja lilla du det kommer bli bra ska du se, det gör ont en liten stund men ~tiden läker alla sår~ vet du väl. så fortsätter jag väl med carbonaran och suckar lite över att jag inte är ett finger med skärsår som nån kunde sätta plåster på



(hoppades också att vita-tråden-i-ärmen skulle vara mitt första och sista försök till metafor men tydligen inte då, synd)

skriver poetisk facebookstatus där jag beskriver livet som en p-gubbe. så repar vi och allt går bra och jag sjunger extra högt i outrot till jazzlåten om sex. sedan halvspringer gitarristen till sin bil när vi är klara och jag tänker att han smiter från mig men kanske är jag bara paranoid och frågan är ju när jag ska lära mig skillnaden. kommer hem äter brieostmacka får inte traditionella hur-kändes-repet-sms av gitarristen och är därmed berättigad att äta polkachoklad & se på grey's anatomy trots att klockan snart slår 11 och jag behöver min ~skönhetssömn~

kan inte få stopp på min köpmani. handlar låga docs, grå collegetröja i antagligen barnstorlek som fungerar utmärkt som magtröja, asäckligt kesomellanmål från stures livs trots att jag vet bättre, rapé mini, kaffe etc. annars då? mestadels dricker jag laktosfri oboy och lyssnar på wu-tang

vet inte om jag kanske läst för mycket litteraturhistoria, men känner mig lite som herkules när jag ställs inför ungdomens alla vägval & dilemman, t ex: alla mina medelstora problem, kan man sammantaget räkna dem som tillräckligt stort problem för att berättiga gråta-istället-för-att-sova-om-nätterna samt total brist på motivation vilket leder till konstanta skolrester, eller är jag bara en sån där jobbig självcentrerad person som tycker synd om sig själv hela tiden? ~*~oh the questions of life~*~

är i stadiet av crushprocessen då crushen är ganska oemotståndlig och ingen annan verkar ett dugg attraktiv, vilket är en bra sak eftersom det då närmar sig slutet, men måste medge att det problematiserar rep, diskussion kring låtval, inspelning etc en smula. till råga på allt kan jag inte ens köpa wu-tangkepsen jag trånar efter något fruktansvärt, eftersom bandet, som ju måste vara så jävla g (med tanke på att 75% av medlemmarna skejtar), antagligen skulle skratta när veka fjantiga lilla jag skuttar omkring med den på mitt ljusa huvud. eller hur de nu ser mig. måste skaffa hårdare image. jesper föreslår att jag ska flytta till en annan stad för att få leva ut min inre gangsta. jag frestas av denna idé

dessutom är det så roligt hur vi är på fest med urtjusiga estetkarlar och det vi då gör är att sucka och åh-a för att de är så mycket tråkigare än skejtarna, och sedan dansar vi väldigt g-esque till colt 40ty fiva

klockan två på dagen vinglar jag bakfull omkring i långkjol och mönstrad halsduk och ser ut som en haltande zigenare (skoskavsbonus). för extra effekt grinar jag mot kassören på ica med mina rödvinslila/snusgula oborstade tänder och han ryggar tillbaka en smula. jag bryr mig inte trots att jag även spytt ca hela förmiddagen, vilket var flera olika nivåer fruktansvärt, samt fyllesmsade gitarristen igår och gjorde bort mig, för jag köper tre olika sorters choklad och mer än så krävs inte för att göra mig nöjd

har en svacka som endast kan förmildras av: 1) konsumtion, i form av mönstrade strumpor, långkjol, godis, reafynd, kebabrulle etc, 2) förnekelse, i form av gömma sig under täcket från dödskylan, se på otaliga grey's anatomy-avsnitt i sträck, se på vänner när grey's anatomy-paus krävs, samt 3) förtäring av onyttiga saker så som ovan nämnda, camembert, vodka red bull, baconinlindade dadlar, soltorkad skinka etc.