vet inte om jag kanske läst för mycket litteraturhistoria, men känner mig lite som herkules när jag ställs inför ungdomens alla vägval & dilemman, t ex: alla mina medelstora problem, kan man sammantaget räkna dem som tillräckligt stort problem för att berättiga gråta-istället-för-att-sova-om-nätterna samt total brist på motivation vilket leder till konstanta skolrester, eller är jag bara en sån där jobbig självcentrerad person som tycker synd om sig själv hela tiden? ~*~oh the questions of life~*~