han sa att jag hade övervattnat min krukväxt, den vars blad alltid slokar. då möglar rötterna och växten dör. jag tänker att samma sak kan hända med en relation. men: han säger att han inte har bråttom. jag vet att han inte kommer ligga med någon ikväll men ändå tänker jag på fka twigs. water me, please.

ur doften av mitt hårvax återföds en osäkerhet, en rädsla. eller nej. ur ljudet av hans telefon. grattis! du har en ny matchning. mitt hår är platt och halt utan hårvaxet. nu är det strävt och luktar kryddigt. jag går till köket. en överslagshandling: jag kokar en kopp kaffe. han vill inte ha. jag börjar diska men det vill visst inte armarna, händerna. jaha. jesper kommer hem. behöver jag prata med honom? han säger inte så mycket. skönt. jag går till mitt rum och sätter mig i sängen och säger att han kanske borde gå. han tittar på mig. jag ska nog se fotbollen ändå, säger jag. inte för att jag bryr mig särskilt om fifa, utan för att jag bryr mig om ifall han scrollar genom foton och väljer ut potentiella ligg. förstås. han har inte swajpat sen jag kom hem från wien säger han. mina mungipor är redan krökta ner mot de gamla lakanen. naturligtvis gråter jag en skvätt, dubbelkräfta som jag är. han berättar att han tänker mycket på vad som hände med daniel. han vet förstås inte daniels namn. så vitt jag vet. jag blundar mot en kudde. han kysser mig och ska till båstad och det är skönt att få vara själv. jag tar en selfie med fönsterreflekterat solljus i håret och viker tvätt.

tar till det mest klassiska grepp jag känner till: gråten över morgonkaffet.

måste snarare vara romantik än klassicism i och för sig

i solskenet börjar hjärtat värka igen. köper film av lennart på bergsgatan. han säger, ta väl hand om dig där ute i världen. jag skriver till pingiskillen att vi kanske kan dricka kaffe innan jag far till wien imorgon bitti. ångrar mig, han känner ju den jag är hjärtekrossad över. ser på rynkorna i min panna. ser på dammet på golvet, packar inte resväskan. tänker på igår när han sa han skulle gå, jag frågade, vill du det? efter en tveksam paus sa han ja. jag fick gåshud över hela armarna. han såg.

inser jag kan lägga till låtar i min spellista till honom. det kanske kommer en förändring, kent

"det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
en ny start, jag tänker nya tankar"
och departure, baths

"feels like i cannot kiss you hard enough,

not even if i bore right through you"

inser att han lagt till nya låtar i min lista. den ena är nån vanlig. den andra heter "face down in the gutter of your love"

jag gråter och han gråter. sen säger han han ska gå, jag gråter så mycket att jag nästan svimmar. han går. jag hukar framför toan och spyr nästan. lägger mig i sängen. människor passerar förbi fönstret och varje gång tror jag att det är han. det är det inte. till slut öppnar jag fönstret för att kunna se vem som gör förbi. ligger och stirrar ut. plötsligt kommer en doft av cigarettrök och hans parfym. står han utanför och velar? jag går fram och sticker ut huvudet, tittar åt höger, sen vänster, sen höger igen. det är ingen där.

ont i magen en halv helg, ännu nu, måndag. i lördags mötte den heta på hatten när jag var på väg hem med han daniel. som en repris på födelsen av min och oscars relation - när han satt i fönstret och rökte cigg och såg mig gå hem med jazzgitarristen, sen blev vi monogama men det var för evigt lite skevt samt mot min vilja. jag bär den hetas halsband och vädjar till honom att träffa mig. lyssnar på a crow looked at me när jag diskar och fulgråter så. ironiskt nog på stranden med han daniel igår och han introducerade mig för sina bästa vänner och sin bror. förut var det allt jag ville och nu smsade jag den heta att jag saknar honom över han daniels axel.

ang han daniel: tittar på hans taggade instagrambilder och ser en bild där han sitter vid ett bord och pratar med någon: det familjära kroppsspråket resonerar i mitt bröst som en varm våt våg av ömhet; åsynen av hans krökta rygg, hans smala hals och hans hand som vilar på hans arm, det allvarsamma, animerade ansiktsuttrycket som får hans dalmål att ljuda i mitt huvud. imorrn får jag se honom för första gången på tre veckor.

ang han daniel: när jag fantiserar om att knacka på hans dörr, att han öppnar och jag äntligen får se hans ansikte, lägger jag omedvetet min hand över hjärtat. det vill bara vara hos dig. snart tre veckor sedan jag lade min kind mot hans skäggstubb och handen på hans knä och kysste hans panna. sedan jag som alltid blev förvånad över något otroligt klokt han sade och sedan jag höll om hans lilla nacke och sedan jag såg på hans skulderblad när han lagar frukost. föreställer mig hans varelse, hans blick och hans lugg i dörröppningen och mitt ansikte lyfts och faller av den bitterljuva känslan.

på bussen sitter jag i min svarta och orangea baskethalsduk, det är dimma men det märker inte jag för jag skickar break up-sms till olika snubbar. från mina ögonvrår till mungipor kurvade linjer av sorg, jag känner huden sjunka mot marken av vad man hade kunnat tro var glatt muskulatur. lyssnar på to sheila och summer friends och tänker på den halvlockige

erotikafton på inkonst och jag försöker prata med den halvlockige, be om en ursäkt, be om ursäkt, "jag har saknat dig" med gråten i halsen men han lyssnar inte. "du lyssnar ju inte" säger han, och "jag pallar inte följa med dig hem" och han följer med någon annan hem. är full och grinar i hans bästa väns famn, dansar, någon stoppar låtsashundradollarsedlar i min svarta baddräkt, jag hånglar kanske med någon tjej.

när jag tänker på att han är hos en annan domnar jag i benen lite. bakfull och ställer mig i ösregnet. jesper citerar robyn. lite grann vill jag dö nu

den halvlockiga undviker mig. jag fyller hela lägenheten med suckar.

det var mycket jag skulle göra med den hungriga fransosen. se tarkovskij, bli masserad, måla i hans ateljé, gå på open air. nu har vi inte setts på en månad, han är kvar på emmaboda och städar, och skriver puss till mig i facebookchatten. jag undrar: är han hjärta eller skrev

olyckligt "kär" i en hungrig fransos

jag sitter själv längst bak på en spelning och dricker åbro 7,3 och har råkat hamna på exakt samma spelning som den då jag först såg jazzaren. jag som aldrig minns låtar känner hur något häktar tag nedanför solar plexus vid de första tonerna och hur kan man sörja något man inte haft :-)

hela helgen ska jag bo på skolan. jazzaren kommer vara i stockholm med sin flickvän väl? HUR kan jag typ vara kär i honom?????

tänker inte på snubbar och gör tre målningar. när jag e klar tänker jag på jazzaren som ska försöka patcha ihop sin relation. jag blir så jävla låg. ska berätta för lillspanet att jag inte vill ses mer. har break-up-ångest för tredje gången i år. åtminstone potatismos & chips i skåpet

igår avlivade dom janis.