jag vill se på dig, säger jag, och han blundar. han blir obekväm säger han. jag tittar ju bara och säger ingenting. jag själv har inget att titta på, säger han. jag säger på skoj men med verklig förnärmelse, nä, här finns ju inget att se. och trots att han ligger så nära och håller om mig och är emotionellt tillgänglig så är det som att han spjärnar emot, utom räckhåll. som att han skulle kunna känna saker men inte tillåter sig själv.
jag ögonblicksslumrar när vi pratar om föräldrar och skaldjur och hånglar, och när jag vaknar till vet jag inte om det är han daniel eller den heta som ligger mittemot. på morgonen skickar jag en snap till den heta; tänker på dig. som svar får jag en sorgsen blick, en sorgsen läpp och ”tänkte på dig hela kvällen igår”