ska på gitarristens tjugoettårsfest ikväll och har Ångest. ska ha utsläppt hår bland folk för första gången sedan i somras, och ska väl skåla med alla jävla skejtare. trött-samt. vill ju vara själv. vill ju ha tunna flicklår och klä mig i helsvart och inte dricka äckliga frontera utan istället dricka tjeckiskt öl ur flaska. weeuäärgh ska måla naglarna svarta nu iallafall och damma skrivbordet. rocklivet YEAH

vill sova i en ful soffa med vita lakan och sällskap, vill morgonröka och läsa tidningen på balkong, vill skriva storslagna låttexter som känns i solar plexus, men ligger bara i fultröjor i sängen och äter risalamalta, gråter till grey's anatomy, saknar alexander, förstår inte huruvida jag vill ha gitarristen eller ej, undrar vad det är med andra gitarristen som är distanstagande, vill bli odrägligt onykter men kan inte för beter mig bara som en uppblåst uppmärksamhetssökande idiot när jag dricker alkohol dessa dagar, saknar festivalromansen, har fortsatt nyårsångest, har fortsatt bandångest, bekymrar mig över vilka byxor jag ska köpa, bekymrar mig över livet i allmänhet, etc, etc, repeat to fade. och har inte ens pms. vadan detta? varför fick jag aldrig lära mig vara optimistisk? eller åtminstone realistisk?

vill bara vara på festival och gosa

det som vore allra bäst: oändligt regn utanför, lost in translation på repeat, mina tår som sticker ut från ett alldeles lagom svalt lakan i ett alldeles lagom svalt sovrum. allt i lilablå toner och kanske bredvid en karl så att jag kan ha ögonfransarna läpparna och nästippen mot någons där-axeln-möter-halsen-plats

ja, så. även fast våren kanske är det bästa som hänt mig saknar jag vintern lite. ligga stilla i sängen med snö utanför och vitt flyktigt ljus. stilla utanför stilla inuti. stilla te stilla händer stilla tankar kanske förhoppningsvis. få vara trött få vara idle

saknar sms där varje ord väger så tungt så tungt, och man ligger i sängen om nätterna och klurar på vad man kan skriva så att det låter som det känns i hjärtat. att få viktiga ord tillbaka och sen somna leendes. som det kan bli ibland

ibland hatar jag bo-hemma-livet. ikväll skulle jag göra vadsomhelst för att ha en egen veranda så jag kunde röka och dricka oboy bara. och lyssna lite på glider och lite på wooden heart

dricker glögg och kollar på 2 days in paris. vill ha en dåsig uteservering, smörig livesång att dansa till med någon. och barfota fötter mot varmt stengolv

gå gatorna ner, lyssna på crystal castles, röka oräkneliga paket cigg.

vill vara i ett regnigt stockholm.

vill flytta in i en isolerad träkabin mitt i en skog eller kanske vid ett hav och bo ensam med en katt och ett par hundra böcker.

vill bara dricka vin, röka och lyssna på crystal castles i en pool, ha trassligt hår och utsmetat smink, med alla vänner. imorgon går jag upp klockan tre, tar ett plan till barcelona med klassen. ser fram emot att äta färsk frukt, kedjeröka och bara gå omkring i slappa linnen och få saltvattensrufsigt hår. hmhm.

jag bara förundras över så mycket. fast egentligen just nu mest över hur tråkigt man kan ha. vill bara bo ensam och gå omkring naken och äta avokado och kedjeröka och umgås med alldeles alldeles underbara människor och dricka öl och läsa böcker och se på tvserier och gå ut på promenad och ha en balkong att sova på ibland och ha minst sju filtar och röka inomhus och göra hemmagjort jordnötssmör och tapetsera blommigt och ha en gammal fåtölj som söndagsgömställe och måla tånaglarna och ha svarta lakan.

(måste bara tillägga att jag haft en underbar helg)