livet skiter sig när lillebror är på sjukhuset, mamma och pappa är på vippen att flytta isär, jag kommer ner med förkylning och så står jag och hackar lök för allt i världen så alla har något att äta när pappa kommer hem från sjukhuset. och jag hackar hackar tjoho slinter och sjunker ner i långfingret med den satans jävla stora kökskniven för jag var såklart tvungen att välja den vassa som jag aldrig annars använder. inte gjorde det väl så ont men det blöder ju och det är väl tillräcklig anledning att få tjuta lite? men icke, jag avstår och virar runt sista plåstret runt fingret, såja lilla du det kommer bli bra ska du se, det gör ont en liten stund men ~tiden läker alla sår~ vet du väl. så fortsätter jag väl med carbonaran och suckar lite över att jag inte är ett finger med skärsår som nån kunde sätta plåster på



(hoppades också att vita-tråden-i-ärmen skulle vara mitt första och sista försök till metafor men tydligen inte då, synd)