missar bussen från studion så får skjuts av gitarristen och han är närgången nu och jag vilar armen mot hans lår i studiosoffan och när jag ska gå ur bilen lutar han sig mot mig i väntan på någon form av avskedsgest, men jag vet inte vad som är ok, handtag famntag klapp eller kyss, så säger stort tack och skyndar ut ur bilen. när han kör iväg står jag eländig kvar bredvid min alldeles för stora tunga resväska och känner 87% lust att gråta men 0% ork. så stapplar iväg till tågväntesalen och stirrar in i väggen och lyssnar på synthpop tills öronen brusar