snart mars & allt känns som tidig höst 2011; bussresorna, låga solen som kastar trettiometers skuggträd tvärs över åkrarna.
jag sitter i köket & smular ner mina byxor med tacochips jag knappast förtjänar, skalar potatis, ska ha långkjol på fredagsbegravningen. men hon ville inte att vi skulle klä oss i svart, utan istället i något bekvämt, men vad ska jag som alltid bär svart ha då då? tårar i ögonvrårna som endast infinner sig pga släktingarnas förpliktigande, ömkande sneglingar? blicken mot skyn för att leta efter en gud eller farmor som inte ens finns, inte nånstans?
döden är något som besvärar mig när jag dricker kaffe vid köksbordet, ler mot tanter på bussen & stryker gitarristen över ryggen som hejdå. en helg i vedervärdiga huvudstaden med vidriga släktingar och en farmor som aldrig mer kommer finnas.