kommer hem från sista studiodagen och på verandan möter jag mamma som står och röker. när jag frågar hur det är vinkar hon med handflatan i en sådär-gest och säger att jag nog vet det men att hon och pappa antagligen kommer flytta isär. jag vänder mig om för att luta mig med ansiktet mot ytterdörrens fönsterglas och säger med mer eftertryck än någonsin tidigare, "jag hatar allt" och min röst är bräcklig och mina ord är bräckliga och mammas bästa vän är flintskallig av cellgifterna och på köksbordet står en bukett röda rosor mamma köpte igår med ett kort i. när jag läser orden "jag älskar dig" som är så främmande för dem och tänker mig apatiska pappas brist på reaktion och mammas hjälplöshet känns allt töntigt sorgligt som en my chemical romance-låt och ändå kan jag inte sluta skaka av snyftningarna som bryter genom kroppen och jag håller krampaktigt om köksstolens ryggstöd-