det bästa att göra när man är inspirationslös och människotrött är nog att gå ut och gå. utan destination, utan sällskap och utan förväntningar. så att man bara är med sina tankar. jag vet inte om man kanske sorterar lite i huvudet.
jag gick på platser jag undvikit länge nu. en väg jag nästan glömt, upp bland nybyggda, modernistiska villor jag inte har mycket till övers för, till en höjd där man ser halva mitt område. där såg jag en gång två stjärnor falla samtidigt. då var det snö och jag var frusen och vild i hjärtat, grät oförnuftigt över j, till hans musik.
sedan till ett område där det brukade vara skog, där jag sprang omkring barfota, snubblade över trädgrenar och hade skrapsår på mina beniga knän. där var nu parkeringsplatser och fula radhus.
upp på en kulle som brukade vara gigantisk, men som blivit knappt märkbar. till ett hus jag lekt i under halva min barndom. min favoritgunga var borta. hela jag sved.
gick ner till min familjära vik, en liten sjöplats. den med björne, min vän trädet. satte mig ner och stirrade ut över vattnet som var blågrått och täckt med dimma. sjön såg ut exakt som förra året, när jag och n satt där flera timmar, knäpptysta, bara absorberandes naturen.
på vägen hem gick jag, som alltid den senaste tiden, balansgång på trottoaren. tänkte att jag kanske kunde återfå balansen på något mer plan än det fysiska.

det är synd hur sårbar jag blir utan honom. det känns svårt. mycket känns svårt just nu. jag vill mest bara inte äta middag, utan poppa popcorn och se på house istället.