vi sitter på en bänk vid piren. naturen är tung och långt under oss slungar sig vågorna mot bergssluttningen i något sorts okontrollerbart raseri.
"en gång," berättar du och vänder blicken mot mig, "när vi låg stilla, stilla, omslutna av mörkret, på hans lakan, sade han 'om du tröttnar på mig, måste du säga till med detsamma'". jag nickar och du vänder huvudet ut mot havet igen, ser inte längre vattnet.