vi bråkar & tjatas & min jävla p-stavsmens tar aldrig slut så sex har vi knappt. du har dina moments då du pussar på mig överallt och säger du är så underbar du är det bästa jag vet. och visst är det härligt men inte just de orden för hundrade gången? behöver jag variation eller behöver jag ny man? visst älskar vi varann men hur länge måste man göra det då? han pratar om att flytta ihop och visst är det härligt men verkligen sen? vet inte knappt nu. kanske är det bristen på sex, på närheten som lämnar mig tunn och darrig som en lapp av hud bara. då jag måste vira mig omkring honom och pussa varenda vrå för han är det största och mörkrödaste i hjärtat på mig. relation på kärleksvis är något jag är dålig på och sällan kan identifiera. men visst klappar jag honom i nacken och tror jag knappt kan sova utan honom, trots tviveln som kommer som tidvatten.