han daniel står utanför porten i beiga grova jeans och en sidentshirt i teal. vi viker pappersflygplan och äter ruote i sängen, äntligen får jag stryka över hans skäggstubb som i handen är mjuk och sticks på samma gång. lägg dig på mig, säger jag, och varje andetag när han ligger där är en ansats att säga till honom: jag har saknat dig. genom sidentyget känner jag tydligt revben, skulderblad, musklerna i hans rygg. jag säger ingenting. han kysser mig och säger, jag vet inte om vi kan ligga. eftersom jag har herpes runt ögonen. och det har han ju, röda avtryck som ett särpräglande födelsemärke i ansiktet. det går nog bra, säger jag. och först efter han har varit i mig och vi ligger svettiga, lemmar omlott, en arm runt en midja, en kyss i en panna, en belåten suck, säger jag: jag har saknat dig. och mot mitt bröst eller min axel eller min nacke säger han: jag har saknat dig med.