jag säger: du ler inte. sen ler du.

jag säger: när du ler. för mig är det som en liten uppståndelse.

jag lägger handen på mitt bröst och säger: när du ler... det känns. 

jag tänker: hans sneda leende hans sneda leende hans mungipa hans mungipa

men jag säger det inte. istället säger jag någonting om hans leende som jag inte längre minns. men kände mig väldigt nöjd med mina formuleringar.