skriver på kontrakt och fakturor och allt möjligt lustigt till spanska reklambyrån som köper mitt foto, och känner mig som en riktig frilansfotograf. får sommarjobb också, stammar nästan när arbetsledarn ringer och frågar vilka veckor det var jag kunde jobba, och sen "ja men då säger vi det!". pratar i telefon med gitarristen några gånger på kvällen, jag micrar soppa eller läser kemi och han har tråkigt på hotellrummet i filipstad. sen sitter jag i sängen och lyssnar på oktober/november-spellistan och blir ledsen över ingenting och så ringer han igen och frågar om jag har skola på fredag, annars kan jag ju sova hos honom imorrn eftersom han kommer hem då. men skola har jag ju. på fredag ska jag antagligen dit iallafall, vad jag längtar efter den nacken och stället-där-halsen-möter-axeln. och hålla hans händer när vi sover och hans ödmjukhet. men börjar nästan gråta för det är så läskigt att känna såhär, det känns bräckligt och flyktig och riskabelt, för det har det ju varit med alla andra, och vad det är ruskigt svårt att lita på någon. och jag märker att han har ruskigt svårt att lita på mig med. när man då är ifrån varandra och inte kan se den andre i ögonen och ta på dennes midja är det lättast att istället lyssna på gamla sorgsna höstspellistor och vara ledsen över ingenting