far till stan för att möta gitarristen tre på natten, är astrött egentligen och han har varit ute, så känner mig lite tofflig. är jag en toffel? frågar jag sara och hon säger kanske lite men det är väl ok. så ses vi i centrum iallafall och trots att han är dyngfull är han precis likadan som alltid bara att han pratar långsammare och luktar sprit. gabson alltså. så sitter vi på buss femton iallafall och den är fruktansvärt deprimerande, en tjej sitter och gråter framför oss, hon är alldeles heartbroken, och killen som tog hem henne sitter bredvid och håller bara på med sin iphone. nån annan man står obehagligt nära en tjej som blir väldigt obekväm, och bakom oss sitter ett bekant par och flåsar oss i nacken. så är väldigt glad att gitarristen sitter och håller min hand ändå. och vet att det var bra att jag kom, särskilt när han säger att han är så glad att jag kom. allmän frid och fröjd tills jag kommer hem och pappa är djupt personligt förolämpad att jag endast lämnade en lapp om att jag drog till grabben, han ser detta som ett otvetydigt, onekligt bevis på att jag vill isolera mig hundraprocentigt från familjen och önskar att de inte skulle ha något alls att göra med mitt liv. så när jag kommer hem och säger hej kastar han bara en smutsig blick på mig. och jag orkar faktiskt inte detta en gång till. och så far gabs till gävle i veckan för att jobba. och sarre är sjuk. hmmmmm. och så har jag utegångsförbud veckan ut av mamma. det är ett gott liv man lever