utklädd till zigenare och hånglar med allt som rör sig. varför? vadå varför? fråga inte mig hur ska jag veta så har det ju alltid varit. boyfriend or no boyfriend. tycker iallafall att det är en bra idé att smsa gitarristen om detta - han är ju så känslig och rädd för att gå för fort fram, han tycker det är skitläskigt att binda sig och bla bla bla så om han vet att jag är med andra kanske han blir lugnad. sara och jesper säger NEEEJ ÄR DU DUM ELLER och jag säger JOOO men omg vad nojjiga ni är det är ge-ni-aaaliskt ju. så smsar. klockan fyra. och han vaknar. och läser. och ska upp klockan sex och jobba.

på morgonen blir jag uppdragen ur en säng, skitjävlakukfull och halvnaken, NU SKA VI TILL BUSSEN KOM ELLER STANNA SJÄLV. får sms av gitarristen men måste be sara läsa det för kan inte fokusera blicken. han skriver "jaså, flera stycken? gött" och jag får en fruktansvärt olycksbådande oljetjock svart känsla i magen. men stoppar in en snus och tar tåget hem.

ligger i sängen hela förmiddagen och är full och kallsvettas av ångest. klockan fem ringer gitarristen och är iskall. han säger att vi inte kan ses mer. jag gråter så jag kippar efter andan och säger att han inte får. jag som haft så mycket tålamod. han skrattar bittert. min vääärlllddd faller sammaaaannnnnn vad ska jag ta mig till var ska jag göra av mig själv varför finns det inget jag kan göra? hur kan det bara vara såhär? pga en kväll? som jag knappt minns? och som är skitsamma? det var ju vi? och helgen? aldrig mer? och det är det sorgligaste som hänt sedan jag var på begravningen. hans röst är tom och avlägsen och främmande och han säger, det värsta är att jag kände det på mig. jag kände på mig att du skulle göra det.