skriver på kontrakt och fakturor och allt möjligt lustigt till spanska reklambyrån som köper mitt foto, och känner mig som en riktig frilansfotograf. får sommarjobb också, stammar nästan när arbetsledarn ringer och frågar vilka veckor det var jag kunde jobba, och sen "ja men då säger vi det!". pratar i telefon med gitarristen några gånger på kvällen, jag micrar soppa eller läser kemi och han har tråkigt på hotellrummet i filipstad. sen sitter jag i sängen och lyssnar på oktober/november-spellistan och blir ledsen över ingenting och så ringer han igen och frågar om jag har skola på fredag, annars kan jag ju sova hos honom imorrn eftersom han kommer hem då. men skola har jag ju. på fredag ska jag antagligen dit iallafall, vad jag längtar efter den nacken och stället-där-halsen-möter-axeln. och hålla hans händer när vi sover och hans ödmjukhet. men börjar nästan gråta för det är så läskigt att känna såhär, det känns bräckligt och flyktig och riskabelt, för det har det ju varit med alla andra, och vad det är ruskigt svårt att lita på någon. och jag märker att han har ruskigt svårt att lita på mig med. när man då är ifrån varandra och inte kan se den andre i ögonen och ta på dennes midja är det lättast att istället lyssna på gamla sorgsna höstspellistor och vara ledsen över ingenting

när vi är hos trummisens pappa ute på landet för att repa får vi hamburgare och bullar och kaffe. och när vi sitter och äter stryker gitarristen sin fot mot mitt ben (fast mindre feminint än det låter) och vi smygkollar på varandra. så har vi det trevligt och pappan är jättemärklig men trevlig och snäll. och så står det massa får utanför fönstret till studion och stirrar oberört på oss när vi repar. sen när vi ska hem frågar gitarristen om han ska skjutsa mig till sara, och så ger han mig en blick, och jag säger, ja-a, skjutsa mig till sara, och ger honom en blick tillbaka. sen far vi hemåt och lyssnar på hiphop och alla är alldeles trötta och det är disigt ute och det är lugn god stämning. gitarristen lämnar alla hos sig utom jag som följer med honom hem och halvsover på hans mage en timme innan jag måste åka hem. han frågar om jag inte kan missa bussen, men då blir mamma så arg, så missar den ej trots att jag helst skulle halvsova på hans mage minst en vecka, särskilt när han ska iväg långt bort till gävle och jobba hmm

far till stan för att möta gitarristen tre på natten, är astrött egentligen och han har varit ute, så känner mig lite tofflig. är jag en toffel? frågar jag sara och hon säger kanske lite men det är väl ok. så ses vi i centrum iallafall och trots att han är dyngfull är han precis likadan som alltid bara att han pratar långsammare och luktar sprit. gabson alltså. så sitter vi på buss femton iallafall och den är fruktansvärt deprimerande, en tjej sitter och gråter framför oss, hon är alldeles heartbroken, och killen som tog hem henne sitter bredvid och håller bara på med sin iphone. nån annan man står obehagligt nära en tjej som blir väldigt obekväm, och bakom oss sitter ett bekant par och flåsar oss i nacken. så är väldigt glad att gitarristen sitter och håller min hand ändå. och vet att det var bra att jag kom, särskilt när han säger att han är så glad att jag kom. allmän frid och fröjd tills jag kommer hem och pappa är djupt personligt förolämpad att jag endast lämnade en lapp om att jag drog till grabben, han ser detta som ett otvetydigt, onekligt bevis på att jag vill isolera mig hundraprocentigt från familjen och önskar att de inte skulle ha något alls att göra med mitt liv. så när jag kommer hem och säger hej kastar han bara en smutsig blick på mig. och jag orkar faktiskt inte detta en gång till. och så far gabs till gävle i veckan för att jobba. och sarre är sjuk. hmmmmm. och så har jag utegångsförbud veckan ut av mamma. det är ett gott liv man lever

och visst sover jag där hela helgen och far sedan tillbaka på torsdagskvällen. han har tagit ledigt från jobbet hela fredagen och jag hoppar över matte d och idrott, så vi kan köpa färska munkar på ica och äta till frukost med kaffe. så tvingar han mig se på south park men det är ok för han låter mig krypa ihop till en pytteliten boll och så håller han om hela mig på en gång och jag stormtrivs ju i hans famn. så sover vi nakna och går ut och nattröker, vi dricker öl med erik & martin och spelar skate 2 vilket jag är skitkass på men det är lugnt för sen improviserar vi fram en låt och det är jag ju bättre på. och när jag åker hem igen efter två nätter för att fira lillebror och äta plankstek känns det lite i magen att lämna honom. men känns också fridfulla lugna bra i armarna och under ögonen och i mungiporna. en trygghet som är så totalt främmande att den blir skrämmande och opålitlig i sin ovana

så sitter vi i bilen igen och han blir tyst och kall. säger torrt "ja, vad har du att säga då." och håller ögonen på vägen. jag faller liksom ihop i mig själv och vågar inte säga ett ord. kan inte säga nåt alls för vet ju inte hurdan han är och vad han vill höra och om jag ens kan göra något? så jag sitter tyst. och han biter ut ett, "nå?" och kastar en svart blick mot mig. "jag vet inte" viskar jag. "du har sagt allt du vill säga?" frågar han och växlar ryckigt, kör ojämnt. är sammanbiten. jag vill bara åka hem. "jag vet inte" mumlar jag igen. och han säger, "jag är inte arg vet du. jag lovar, jag är inte arg" och han låter lite snällare men han är ju ändå så skrämmande. så jag sitter bara tyst och mina ben darrar lite och jag ser ut på passerande industrilandskap genom bilrutan. självklart regnar det.

vi kommer hem till honom och han är snäll igen, skämtar om att jag får en leksak med happy mealen och så. sen lite om filmen på tv som är baserad på en verklig händelse och som tydligen är riktigt bra. vi äter i soffan, men jag har ingen aptit så min cheeseburgare smakar bara papper och jag lämnar halva. så frågar han igen, "ja, vad vill du säga då?" och så spänner han ögonen i mig. och jag vill heemmmm jag vet ju inte vad jag ska säga, vad kan man ens säga? var ska man börja?

efter några öl får jag ur mig ett par ord iallafall. och så tar jag lite på hans arm. och det börjar bli ok. tills hans frågar vilka det var jag var med. och jag säger niko. och han säger, inte den niko? snälla inte DEN niko. och jag stammar fram att, jo, det var nog den niko.... och han måste stödja huvudet i händerna, stönar och svär. och jag kryper ihop till en boll och håller hårt om ölen och vill verkligen inte börja gråta men vad ska man göra då? lyckas iallafall kontrollera mig.

vi pratar en lång stund och till slut säger han, jag vill inte förlåta det för då godkänner jag ju att sånt här kan hända i framtiden. och jag säger, men det handlar ju inte om det. det handlar ju om att det kan vara ok att göra fel. och han skrattar bittert. "nej." säger han. men jag tar tag i hans arm och ser honom länge i ögonen. så sjunker vi ihop i soffan igen. och när jag fortsätter stryka över hans underarmar tar han tag i min hand. och jag lutar mig mot hans axel, vågar till och med kyssa honom bakom örat. tänka sig

på ångestdagen sover jag hos saris. hon sitter med mig ute på stenverandan och röker och lyssnar när jag sitter med fötterna inåtpekande, skammen långt ner i halsen och huvudet vilandes mot knäna. dagen därpå sover jag till ett och sara har feber. vi äter ingenting, utan dricker bara kaffe, och så ringer gitarristen vid fem och frågar om jag kan vara nere i stan om en halvtimme så hämtar han mig. jag säger ok och tar snabbdusch och sara kramar mig lycka till när jag ska gå och jag darrar alldeles.

han väntar vid spegelhuset och när jag får syn på bilen tar jag ur hörlurarna och råkar trassla in mina handskar och mina fingrar när jag ska försöka rulla ihop ipoden eftersom mina händer är så darriga. så krånglar jag mig in i passagerarsätet, sjunker ihop. han är trött men på ok humör och frågar om jag vill ha mcdonalds. jag har ingen aptit men säger att jag väl kan ta en cheese för har ju inte ätit nåt. vid drive thrun och ur upparaten "...nåt mer?". gitarristen frågar vad det var jag ville ha nu igen, jag svarar "en cheese" och han tvekar ett ögonblick, säger sedan "och en happy meal, tack". så flinar han åt mig.

vi stannar förbi systemet och han frågar om jag vill ha nåt, och jag är ju pank, men han säger att vi kan dela på en platta öl, han bjuder. så står jag utanför bilen och röker medan han handlar, har ångest och skriver sms till sara, "han är så gullig men samtidigt är han kall fast han köper mcdonalds till mig vad ska jag göra???"

(to be continued...)

utklädd till zigenare och hånglar med allt som rör sig. varför? vadå varför? fråga inte mig hur ska jag veta så har det ju alltid varit. boyfriend or no boyfriend. tycker iallafall att det är en bra idé att smsa gitarristen om detta - han är ju så känslig och rädd för att gå för fort fram, han tycker det är skitläskigt att binda sig och bla bla bla så om han vet att jag är med andra kanske han blir lugnad. sara och jesper säger NEEEJ ÄR DU DUM ELLER och jag säger JOOO men omg vad nojjiga ni är det är ge-ni-aaaliskt ju. så smsar. klockan fyra. och han vaknar. och läser. och ska upp klockan sex och jobba.

på morgonen blir jag uppdragen ur en säng, skitjävlakukfull och halvnaken, NU SKA VI TILL BUSSEN KOM ELLER STANNA SJÄLV. får sms av gitarristen men måste be sara läsa det för kan inte fokusera blicken. han skriver "jaså, flera stycken? gött" och jag får en fruktansvärt olycksbådande oljetjock svart känsla i magen. men stoppar in en snus och tar tåget hem.

ligger i sängen hela förmiddagen och är full och kallsvettas av ångest. klockan fem ringer gitarristen och är iskall. han säger att vi inte kan ses mer. jag gråter så jag kippar efter andan och säger att han inte får. jag som haft så mycket tålamod. han skrattar bittert. min vääärlllddd faller sammaaaannnnnn vad ska jag ta mig till var ska jag göra av mig själv varför finns det inget jag kan göra? hur kan det bara vara såhär? pga en kväll? som jag knappt minns? och som är skitsamma? det var ju vi? och helgen? aldrig mer? och det är det sorgligaste som hänt sedan jag var på begravningen. hans röst är tom och avlägsen och främmande och han säger, det värsta är att jag kände det på mig. jag kände på mig att du skulle göra det.

och när bandet dragit från studion ligger jag & gitarristen kvar i soffan och gosar och han retas för att jag gillar hans underarmar så. och jag frågar om det känns ok och han säger att han inte vill tänka för mycket på det, att han helst vill tänka på mig bara. och det kan väl funka? helt ok? tänker jag?

hundrasextisängen och vi luktar svett, öl, cigarettrök, sex. som den gamla goda tiden, dagarna i stockholm, fast med tryggheten som skillnad. äter jordnötssmörmackor och micrad gårdagenspizza, gosar till fotboll och skitkassa filmer. när jag stapplar hemåt efter tre dar känner jag mig som en festivalsåtervändande och kisar mot dagsljuset, som liksom det nya ljusa i maggropen känns väldigt ovant

månadsbudget: 1st hultsfredbiljett, 2st rapé mini, 2kr.

(så jag sitter i farmors gamla finstol, invirad i duntäcke och facebookchattar med gitarristen timmar i sträck, gråter när gatsby dör och gråter när jag tänker på lördags, då diana sade "han var i princip kär i dig redan från första början", har kanske svealands största sentimentalitet)

så märkligt när en lördagsmorgon innebär sova mot stadiga, långsamma hjärtslag och vakna till mörka långa ögonfransar. och andedräktens värme mot pannan eller en handflata mot en ländrygg. men bara för att det är fel person är det omöjligt att beskriva en trygghet eller intimitet med orden