problem: han är två stycken - den fina och den verkliga. hjärnan vill inte riktigt få ihop de två, mest kanske för att skydda hjärtat. den fina har len hud, mjukt nackhår, världens snällaste ögon, men den är bara en liten del av den verkliga; den som inte känner till uppoffringar, som bryter löften och hjärtan. inte ens om man sätter ihop dem hittar man omtänksamhet, endast tänka-på-sig-själv. och för varje gång mamma sagt det, för varje gång pappa sagt det, för varje gång bästa vännen, storasystern, den gamla förtjusningen sagt det, har jag knipit ihop ögonen hårdare. men nu håller hjärnan på att sätta ihop de båda, och hjärtat är egentligen bara ledset över att det låtit sig själv bli så sårat. trots allt är det nog inte pojkar med broderade, väl valda ord på tungspetsen som är en bristvara, utan snarare pojkar med stora, varsamma hjärtan som saknas. och det kan väl vara okej.