om jag tänker för mycket på att mediakarln och Världens Jobbigaste Tjej går på konsertdejt, ligger, faller för varandra och hela baletten antagligen, så känns livet som att förtvivlat springa genom ösregn till introtonerna av what you know. ångestlöpandet med ÅH NEJ VARFÖR FATTADE JAG INTE ATT DET VAR SÅHÄR-tankarna etc. så jag kollar på sparade bilder av kaninungar och händer och träd och motljus, & lyssnar på harry potter-ljudbok. känns helt ok. typ