åka hem från emmaboda i pojkvänsopel och med tre goda vänner i baksätet. lyssna på det överexponerade gömstället med öron som är unga på nytt (eller bara tillbaka till gamla världen-är-en-rubiks-kub-som-man-bara-kan-befinna-sig-i-och-stilla-ställa-sig-frågande-till-men-aldrig-kategorisera-korrekt-tänket dvs "filosofiska" fokuserade tänket, som jag inte har så mycket tid till eller känslor över för i dessa dar. men när man åker 2,5 timmar i bil med en pojkvän, tre goda tysta vänner och en mulen himmel, med ögon, öron, tunga, fötter, mage, knän, rygg som är festivaltrötta in till benmärgen har man väl tid att tänka "filosofiska" fokuserade tänket igen). kanske hade det kunnat vara likadant nu när jag tar mina första sommarlovsdagar efter slit i form av 2 festivalveckor och 5 jobbveckor, förutom att det nu finns dator, smartphonens sociala medier, frekvent telefonkommunikation med arbetande pojkvän, som alla stör "filosofiska" fokuserade tänket så att det enda som där finns kvar är små strimmor av tankar som kunde blivit insikter, texter eller tavlor, och så självklart de olustiga, formlösa känslorna av svårmodets nostalgi när en morgonkylig, fuktig vindpust blåser upp i mitt ansikte då jag stänger sovrumsfönstret. och det är samma sorts vindpust jag kände stockholmssommaren 2010 när jag hade känsloexplosionsromansen som slutade dåligt på alla sätt, samt alla mina känsligaste seglingsmornar på båten. sådana element som stormar upp halvt bortglömda storslagna känslor i mig är den starkaste förminnelsen av insiktsfulla, bearbetande, klipska tänket som i kombination med många lediga timmar gav upphov till mitt livs största kärlek: skapandet. finns inget jag saknar, eller någonsin har saknat, mer. det längsta jag kommer nu för tiden är ett sådant här tillfälle då jag lägger upp fötterna på skrivbordet och ersätter mitt försummade dagboksskrivande med blogginlägg som är så långa att jag själv inte orkar läsa dom, eller ett tiotal skisser med linjer som har spår av känsla, men som aldrig blir något större än så.