går repslagaregatan ner. känner mig lustig i lockiga gitarristens red sox-tjeps, en colaburk i handen och typ dead prez i öronen. det här med identitet. när det finns nån som snarkar i ens öra på natten? och "kuk" blir nyaste tillskottet i arsenalen svärord? men man ändå stannar upp i hans trädgård och tar en minut till att kisa som en katt mot solen och ta glupska andetag äppelträdsblomstrande majdoft? folk talar om integritet, men att hockey och kultiration och tom maxburgare kan vara ok bara för att det ligger i hjärtat att ta till sig hans vardagsfina, håller jag mig då inte i skinnet eller är jag trots allt inte formlös? tar en paus när jag kommer hem och spelar keaton henson, vill låta honom vila i minnet och han kan ju gärna ringa imorrn istället för ikväll. och trots allt svamlar jag ju nu i fumliga omskrivningar av min samtid. visst räknas väl det? jag är ju jag trots att säger "morsan" och har hans största hoodtröja till flamman och den nästan går ner till knäna på mig. eller? jag vet väl inte jag