han är så blek och mörk under ögonen. detta är min blekaste höst, säger han. han säger att livet just nu är sex av tio. i efterhand undrar jag om det är för att hans eventuella kärlek nyligen rest. jag är så avslappnad och skämtar, han skrattar åt mina skämt. jag har en glimt, det är jag säker på. trots en bakfylla. han följer mig hem och går så nära inpå, så att överarmarna hela tiden snuddar varandra. jag har händerna i kappfickorna. tänker ingenting på att ta på honom. inte förrän jag klappar honom en gång på ena skuldran. då blir jag självmedveten.